The classes right now are going to be five weeks of the Basic Elements of Zen Practice. What's great about Zen is that a lot of that statement is already redundant--many, many people are first drawn to Zen simply because it doesn't have a lot of bells and whistles. There are no years of prostrations or levels of practice. So "basic," at least, is redundant.

I enjoyed having class again. This is one of the only venues in my life where I tend to sit back and listen--telling, I suppose, since directly before classes I am sitting in meditation, so perhaps that's why I am more open to listening and not needing to contribute.

At some point, the teacher of the class said that if, during meditation, you get an itch, "if you scratch the itch, it probably won't go away any faster."

An offhand comment, I suppose, but something that interests me more than just face value. Buddhism cautions about craving, and I've been paying attention to my cravings this past year or so. An itch to scratch physically manifests craving--and if zazen practice constitutes learning--practicing--to sit with whatever life throws your way, then when I notice that itch on my nose, think, "gosh, my nose is itchy," and then move along, I am learning.

I am training myself to notice with the world, and to not react impulsively. What a practical idea.

And it works.

Essa crença é afirmada pelo budismo a milênios. Mas confesso que tinha dúvidas se correspondia à verdade. Porém, a prática demonstrou-me estar perfeitamente correta.

Para o budismo toda criatura humana tem dentro de si um buda. Portanto, não há necessidade de procurar um mestre em lugar algum, tão pouco há necessidade de algum treinamento especial para tornar-se um iluminado. Qual o treinamento necessário para tornar-se aquilo que você já é?

No zen-budismo toda prática é assessória. Somente uma atividade é estritamente essencial: a meditação zazen.

A meditação possibilita o "não fazer" (não pensar) necessário para que a essência búdica desperte das profundezas da alma (mente?), brotando como cálida flor.

Esta flor está sobre um vazio de completo negrume, que pode assustar o aspirante ao despertar. Num primeiro momento, observa-se a flor, e fica-se impressionado e inspirado por sua beleza. Num segundo momento entra-se na escuridão, e percebe-se que não há ali nenhum motivo para receio. A única presença percebida ali é paz, e silêncio.

É quando a mente humana racional cala-se, que a flor da essência vem à superfície. Para calar a mente pratica-se a meditação.

Se você tem medo, raiva, tristeza ou desejo de vingança, medite.

Se você continua com medo, raiva, tristeza ou desejo de vingança, continue meditando.

Se o medo, a raiva, a tristeza ou o desejo de vingança, persistir, persista meditando.

Chegará o momento em que o medo, a raiva e a tristeza, simplesmente se desvanecerão como ar. Sobrará apenas uma clara lucidez e um presente Aqui-Agora, que possibilita observar o mundo sem necessidade de classificar (julgar).

O desejo de vingança não fará mais sentido, como não faz sentido, para um homem adulto, vingar-se do colega de infância, que roubou no jogo de bulicas(*). O passado ao passado pertence.

Não existem pessoas más. Existem pessoas que não meditam o suficiente.

Zhannko Idhao Tsw
Curitiba-PR
17-09-2008

PS1: (*) Jogo de bulicas (bolicas, bolitas ou bolas de gude): Jogo onde uma criança lança uma pequena bola de vidro, com os dedos, tendo as bolas (de gude) dos adversários como alvo. A criança que acertar mais bolas vence o jogo.

PS2: Bondade e ingenuidade não são sinônimos. Se tiver que lidar com víboras, use luvas de segurança. Conhecer a lei da gravidade não o torna imune a ela.

PS3: Da mesma forma que a beleza, a maldade está nos olhos de quem vê.

]]> http://humorzen.wordpress.com/?p=890 Sat, 20 Sep 2008 22:11:00 +0000 humorzen http://humorzen.pl.wordpress.com/2008/09/21/zazen-electronico/ La vulgarización del zen es imparable: hay comida zen, diseño zen... es un término que se aplica como adjetivo a tantas cosas, desde modelos de platos a reproductores MP3, pasando por bañeras de hidromasaje.

La consola Nintendo Wii ha tenido un gran éxito con el videojuego Wii Fit y la Wii Balance Board, una balanza electrónica con la que se realizan diversos ejercicios de yoga, tonificación muscular, aerobic y juegos de equilibrio. Entre estos últimos, junto al eslalon de esquí, la cuerda floja y rematar de cabeza un balón de fútbol, está el juego zazen que, como su nombre indica, consiste en sentarse en la balanza como si fuera un zafu. Las instrucciones que da el programa son:

Encuentra tu paz interior con el zazen, una antigua práctica del budismo zen. Siéntate en la Wii Board y dobla [cruza] las piernas. Si no puedes, no pasa nada. Siéntate en la Wii Balance Board con la espalda estirada.

Luego empieza el juego, se ve en pantalla el suelo del dojo y una vela, con el mensaje: Un alma inquieta hará temblar la llama. Mantén cuerpo y alma en paz.

Y eso es todo. De vez en cuando se oyen los pasos del maestro y, si uno se mueve, la llama se tambalea, el maestro -sin previo aviso- nos golpea con el kyosaku, y el juego termina ("game over"). Si uno no se mueve, el juego dura hasta tres minutos (aunque se puede repetir).

No parece gran cosa, aunque un videojuego en el que no hay que disparar ni atropellar a nadie, ya es algo.

Traduction chinoise par Hsin Ying Wang, pour www.buddhachannel.tv :

]]> http://cyncerely.com/2008/09/08/zen-and-now/ Mon, 08 Sep 2008 00:07:32 +0000 anchoredcloud http://cyncerely.pl.wordpress.com/2008/09/08/zen-and-now/ This weekend I dismantled a Japanese rock garden I put up in my yard back in 2001. I envisioned it as a place to sit and reflect. Mostly it reflected my inability to keep it raked and weeded.

On Thursday we're getting the girls a new swingset, and so the garden had to go to make room. This is not unlike my 'music room' which became a playroom for the girls, my instruments and recording gear having long since been banished to the attic.

But like some wise teacher who vanishes into the mist, my ill-fated rock garden gave me the most on its last day of existence.

I counted out 648 shovel loads of gravel (this being something akin to the breath counting central to zazen and something that helps cope with the tedium of the work) and wheeled them (20 shovels per full wheelbarrow) into our driveway where they will now serve as, well, a driveway.

It was great and meditative exercise complimented by high humidity, a warm temperature and a grey sky. The late arrival of tropical hoo-ha Hannah made the last hour the most enjoyable. Shoveling in the downpour. Soaked head to foot. Slipping in a few inches of mud. Just the scent of earth, taste of rain and slow heavy walk as the wheel barrow rolled back and forth, back and forth.

Having only marginal experience in Zen from my teacher in Brooklyn, it is moments like this weekend where I come closest to understanding just a little bit about concepts like samu.

Utdrag ur Zen Mind, Beginner´s Mind av Shunryu Suzuki

BUGANDET

”Att buga är en väldigt viktig övning. Du bör vara beredd att buga, även i ditt sista ögonblick. Även om det är möjligt att göra oss fria från våra självcentrerade begär så måste vi göra det. Vår sanna natur önskar det av oss.”

Efter zazen bugar vi ned till golvet nio gånger. Genom bugandet ger vi upp oss själva. Att ge upp oss själva betyder att vi ger upp våra dualistiska idéer. Så det är ingen skillnad mellan zazen-praktiken och bugningen. Vanligtvis betyder bugningen att visa vår respekt för något som är mer värt än vi själva. Men när du bugar till Buddha bör du inte ha någon ide av Buddha, du blir bara ett med Buddha, du är redan Buddha själv. När du blir ett med Buddha, ett med allt som existerar, finner du den sanna meningen med att finnas till. När du glömmer alla dina dualistiska idéer, blir allting till din lärare och allt kan bli objektet för din dyrkan.

När allt existerar i ditt stora sinne faller alla dualistiska relationer bort. Det är ingen begränsning mellan himmel och jord, man och kvinna, lärare och elev. Ibland bugar en man för en kvinna, ibland bugar en kvinna för en man. Ibland bugar eleven för mästaren, ibland bugar mästaren för eleven. En mästare som inte kan buga för sin elev kan inte buga för Buddha. Ibland bugar mästaren och eleven tillsammans till Buddha. Ibland bugar vi till katter och hundar.

I ditt stora sinne, har allt samma värde. Allt är Buddha han själv. Du ser något eller hör ett ljud och där har du allt precis som det är. I din praktik bör du acceptera allt som det är, du ger varje ting samma respekt som du ger till Buddha. Här är det Buddhaskap. När Buddha bugar till Buddha och du bugar för dig själv. Detta är en sann bugning.

Om du inte har denna bestämda övertygelse av stort sinne i din praktik, kommer ditt bugande att bli dualistiskt. När du är dig själv, kan du buga för allting i den sanna bemärkelsen. Bugandet är en väldigt viktig övning. Du bör vara redo att buga i din sista stund; när det inte finns något annat att göra än att buga, bör du göra just det. Denna typ av övertygelse är nödvändig. Buga med denna inställning och alla löften, all undervisning är din och allt kommer att rymmas i ditt stora sinne.

Sen no Rikyu, grundaren till den Japanska teacermomin begick Harakiri (rituellt självmord) år 1591 på order av sinn herre, Hideyoshi. Precis innan Rikyu tog sitt liv sa han; ”När jag har detta svärd finns det ingen Buddha och inga patriarker”. Han menade att när vi har svärdet av stort sinne, finns det ingen dualistisk värld. Allt som existerar är denna anda. Denna typ av orubblig anda var alltid närvarande i Rikyus teacermoni. Han gjorde aldrig något på ett dualistiskt sätt, han var alltid beredd att dö i varje ögonblick. I ceremoni efter ceremoni dog han och återuppstod igen. Detta är andan i teacermonin. Det är på detta sätt vi bugar.

Min lärare hade en valk på pannan från allt bugande. Han visste att han var obstinat, envis typ, så han bugade, bugade och bugade. Anledningen till allt bugande var att han kunde höra sin uppmanande lärares röst. Han hade anslutit sent till Sotoordern när han var trettio år gammal, vilket är sent för en blivande Japansk präst. När du är ung är du mindre envis och det är enklare att göra sig av med sin själviskhet. Så hans mästare kallade alltid min lärare för ”Din sent anslutna typ” och skällde på honom för att han anslutigt så sent. Egentligen så älskade hans mästare honom för hans envisa karaktär. När min lärare var sjuttio sa han, ”När jag var ung var jag likt en tiger men nu är jag likt en katt!”. Han var väldigt nöjd med att vara likt en katt.

Skrivit början på en Etude i G-dur med ett underligt intro i bland annat C-dur. Lyssnat på lite av varje, fortfarande mest jazz. Keith Jarretts Tabarka i bakgrunden nu.
Spelat piano också. Att spela jazz är svårt, mycket svårare än … tja, klassisk musik. Inte för att jag är bra på att spela klassiskt heller.
Det är väl för att jag är ovan, och för att jag spelar sällan. I alla fall ganska sällan, och tillräckligt okoncentrerat, omotiverat och inkonsekvent för att det ska ge "resultat". Har ingen lärare och spelar helt utan "mål". Fast någonstans vill jag väl ändå bli bättre. Frågan är hur det ska gå till så tankspridd som jag är (tänker inte utveckla, vet inte ens själv vad jag menar med det).
Flera gånger har jag försökt ta upp spelandet på allvar [igen], men det verkar inte bli av. Började som kanske bekant för första gången vid tre års ålder. Spelade i tre år, tröttnade, hade inte mycket med det att göra på kanske fem, sex år. Började sedan sakta och inte speciellt säkert återuppta det hela, gradvis. Spelade först enkla melodier hämtade ur minnet, skrev efter kanske ett par år små enkla kompositioner (som fortfarande finns kvar). Improviserade fram det mesta. Nivån blev mycket långsamt högre och är trots inaktiviteten bättre idag än vad den måste ha varit för 10-13 år sedan.
Musikaliskt har jag inga problem, men jag saknar helt teknik. Det lilla jag en gång lärde mig är bortblåst, och det lilla jag nu kan sitter mest i huvudet. På fel ställe alltså, i fingrarna ska det vara.
Som sagt, kanske ska jag försöka ta och anstränga mig lite. Men jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag tycker om att spela piano. (Sedan kan jag ju komma med en del klagomål på min flygel också, men det vore dumt. Det är inte många som ens har en flygel trots allt …)
Man får väl se, som med allt. Antar jag.

Sedan kommer här ytterligare något, om något som tidigare berörts.
Kvinnlighet, manlighet … whawhawha. Blablabla. Jaja, så här ligger det väl till:
Utifrån det spirituella, subjektiva perspektivet finns det faktiska och värdemässiga skillnader mellan män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet. Skillnaden mellan begreppen är på riktigt och ifrågasätts överhuvudtaget inte.
Utifrån det materiella, objektiva perspektivet finns inga som helst skillnader. Kvinnor och män är bara fysiskt existerande klumpar av materia som svävar runt i universum. De följer vissa sociala mönster och formas i stort sett endast av omvigningen i takt med att de växer upp. Tabula rasa. Vad gäller kvinnlighet och manlighet är begreppen inexisterande, abstraktioner utan koppling till något. Förankringslöst kanske, kliniskt, vetenskapligt fritt från värderingar och åsikter.
Thesis, antithesis.
Synthesis:
Båda sätten att se på det hela existerar. Antingen är det skillnad eller så finns skillnaden inte. Det är oviktigt om något är rätt, fel eller varken eller. Rätt och fel existerar fortfarande. Stridigheterna mellan de olika (filosoferna, vetenskapsmännen) är fånig, rentav poänglös och naiv, barnslig. Kanske det. Men så är det. Verkligheten accepterar båda teorierna, avfärdar dem också båda genom att gå vidare och helt bestämma över händelseförloppet och vilka fördomar som infrias och vilka som inte gör det.
Ja, på något plan existerar manlighet och kvinnlighet. Det är uppenbart, utan ursprunglig, grundläggande natur skulle det [kanske] vara svårt för oss människor att överhuvudtaget peka ut skillnader och också se likheter. Sameness and difference. Läste ni Sandokai? Jag länkade förut, ni har chansen att gå tillbaka.
Saker och ting är väl olika, och lika. Samtidigt.
Just nu måste jag helt enkelt bara säga att jag inte vet. Jag har inte någon erfarenhet som har kunnat säga till mig vad som verkar mest vettigt. Inte för att jag tror att något behöver vara "vettigt" på det sättet för att vara verkligt. Men jag vet inte, trots allt. Jag fortsätter med mitt sittande och ser sedan om det ger resultat. Fortsätter försöka att ta en sak i taget och vara försiktig, noggrann och agera utifrån buddhistisk moral (som är nuets moral, inget annat). Göra det som krävs just nu här och nu, oavsett "storlek" … Det låter ju trots allt ändå vettigast.
Om jag sedan är man eller kvinna kan ju inte riktigt jag avgöra, och det kan ingen annan heller. För att kommunicera, som vi alla måste, kan jag förenkla (eller försvåra) det hela genom att kalla mig för det ena eller det andra. Men egentligen är det oviktigt vad jag väljer att definiera mig som. Och även om jag slutligen skulle definiera mig betyder inte det något. Att jag kallar mig "man" betyder inte att jag måste bete mig "manligt" eller se "manlig" ut. Att jag kallar mig "kvinna" betyder inte att jag måste bete mig "kvinnligt" eller se "kvinnlig" ut. (Poetisk dubbelmening, lite jobbigt att läsa i prosaisk text kanske.) Och att jag beter mig och ser ut på ett visst sätt vid ett visst tillfälle betyder inte att det inte kan ändras. Jag kan byta utseende om jag vill (inte fruktansvärt mycket kanske, men i alla fall märkbart). Om jag vågar är en annan sak. Vissa vågar göra vissa saker, jag kanske inte kan göra det i samma utsträckning på lika kort tid. Det kanske måste ske gradvis. Det kanske till och med börja gradvis från en punkt till en annan, för att sedan, efter eventuellt accepterande, gradvis återgå till det osäkra gränsområdet – eller stanna upp någonstans och helt enkelt nöja mig. När jag nöjer mig vet jag aldrig. Det är inte heller viktigt.
Slutligen. Alltså, det som kan verka paradoxalt utifrån ett logiskt perspektiv är inte alls paradoxalt utifrån ett verkligt perspektiv. Och verkligheten är verkligen inte alls logisk, för logiken är verkligen inte alltid verklig.
Det får räcka så för idag. Ganska många ord för att förmedla så lite nytt. Ni har ju alla redan läst det här en miljon gånger innan. Nåja …

Noseletter 45 - Was passiert, wenn man meditiert?

Es ist unerklärlich, was passiert, wenn man meditiert. Seit 45 Wochen versuche ich das Unaussprechliche festzuhalten und habe mich heute dazu entschlossen, einmal bewegende Bilder sprechen zu lassen. Bilder von Meistern der Meditation, deren Intelligenz nicht nur aus dem Herzen scheint, sondern auch aus deren Augen...

Um einmal darzustellen, wie sich Intelligenz durch Meditation manifestieren kann, habe ich mehrere Video Clips von Meistern gesammelt, deren Intelligenz relativ leicht wahrzunehmen ist. Heute geht es also nicht so sehr um die Worte, die in den Videos gesprochen werden, sondern es ist der Versuch, Intelligenz abzubilden.

Meher Baba (1894-1969)
Wortlose Intelligenz

Wir beginnen mit Meher Baba. Meher Baba kritisierte, dass Leute sich anschreien: „Je größer die Liebe, desto sanfter die Stimme.“ Letztlich brauche man gar keine Worte mehr. Deshalb schwieg er vom 10. Juli 1925 an die restlichen 44 Jahre seines Lebens. Um sich mitzuteilen, nutzte er fortan Buchstabentafeln und ab 1954 Handzeichen.
Interview mit Meher Baba, 1932
Avatar Meher Baba

Jiddhu Krishnamurti (1895-1986)
Intelligenz hat seine eigene Disziplin

"Die Wahrheit ist ein Land ohne vorgegebene Wege", sagt Jiddhu Krishnamurti. Keine Methode, keine Religion, kein Lehrer könne zur Wahrheit führen. Jeder sei für seinen Weg selbst verantwortlich.
Krishnamurti über Intelligenz und Disziplin
Why don't you change?

Georges Iwanowitsch Gurdjieff (1866-1949)
Harmonische Entwicklung des Menschens

Georges Iwanowitsch Gurdjieff spricht von einem Vierten Weg als Synthese und Weiterentwicklung der drei traditionellen Wege zur Evolution des Denkens (Yogi), des Fühlens (Mönch) und des Körpers (Fakir). Demnach verläuft der Vierte Weg im täglichen Leben – nicht etwa hinter Klostermauern oder im fernen Himalaya.
Tribute to Gurdjieff
The Forth Way - Fotos und Texte

Suzuki Shunryū Roshi (1905-1971)
"Dieser Kuchen ist köstlich"

Suzuki Shunryū Roshi soll auf seinem Totenbett nach einem Stück Kuchen als letzten Wunsch verlangt haben. Seine letzten Worte waren:"Mmmhhh, dieser Kuchen ist köstlich.** (Die letzten Worte eines Meisters sind traditionell die Zusammenfassung seiner Lehre.)
Sound and Noise

Taisen Deshimaru (1914-1982)
Einzig konzentriertes Sitzen

Taisen Deshimaru, japanischer Zen-Meister in der Sōtō-Linie, ließ sich in Paris nieder und versammelte in kurzer Zeit eine Schar Anhänger um sich, mit denen er sehr erfolgreich die Verbreitung des Zen-Buddhismus in Europa begann. Es entstanden zahlreiche neue Zen-Gruppen, die die Praxis des Zazen (Shikantaza: Einzig konzentriertes Sitzen) übten.
How to sit in Zazen
Mildtätige Schläge vom Meister

Osho (1931-1990)
Das Leben in allen seinen Facetten lieben und feiern

Osho sagt, jede wie auch immer geartete Tätigkeit kann dem inneren Wachstum dienen. Osho widerspricht sich oft selbst, bewusst, denn er will vermitteln, dass es nicht auf die Worte ankommt, sondern vielmehr darum geht, die Bindung an deren Bedeutung und Inhalte fallen zu lassen – wer die Wahrheit sucht, muss den Sprung ins Unbekannte wagen.
Selling Bliss
Anybody who gives you a belief system is your enemy

Und noch was zum Schluss:
Perfekte Meister gibt es zu jeder Zeit

Viel Spaß mit der Intelligenz des Herzens
wünscht

Samarpan
PS: Jemand mit Intelligenz in seinen Händen

Die Sekunden Meditation für mehr Wachheit im Alltag

Stille, heitere Artikel im Zen Shop

I'm not much up for doing my old-school (npi) class breakdown list, because most of my classes are pretty simple, not even worth getting into. I'm loaded with electives this year, so that gives my schedule a much different pace than I'm used to. However, I still have an AP class (English) second bell, so at least I can keep some of my old routine. Other than that, it's just simple classes through-out the day-I don't even have to leave the building. (the sweet, sweet air-conditioned building) So despite that taking a seven hour chunk out of my day, five days a week-I don't feel like I have much to say about it.

Spiritual Journey
Thoughts on the World, With a Little Negative Zen

So as some of you may know, I walk to school. It's a dying practice, and before I dive deeper into it, I should note that my walk is only a brisk six-or-seven minute walk, consisting of 50% pavement and flat terrain. So I should disclose I have absolutely no room to complain on the matter. However, I don't plan to complain, in fact just the opposite.

I love walking to school.

Why? Simple answer.

Boots & Shoes
Originally uploaded by bradley.garwood

Pick the worst day you can imagine in your head. The ground is soaked with a two-day rain, along with seven inches of frozen grey slush once called snow-trees are frozen in an aura of glassy ice, and the wind-chill is in the negative double digits. Why did I have you picture this day? because that is one day I would rather walk to school than take the bus. One would say that I'm writing less about my love for walking-and more about my hatred for the bus. I guess you're correct.

But the fact of the matter is that no matter what the sky dumps on me that morning, it's no bother. A simple change of shoes, and maybe a scarf-I can live. I honestly feel a small part of me would be lost if I didn't have the freedom to wake up fifteen minutes before I need to be in class, and can still make it-with deodorant.

So I'm defiantly not trying to brag-walking isn't for everyone. And believe it or not, that day I described before would be a perfect in my eyes. (As odd as that may be) Near the last day of school last year, I was strolling down the sidewalk on a glorious seventy degree day, soaking up the sun and enjoying the perfect weather. I actually heard somebody driving by ask their friend why anyone would walk.

So while this small blurb is not really going anywhere, the point I'm trying to make is that I love my walk to school, every part of it. Carrying extra shoes, tracking the weather, jammin' to my Zune, and getting to leave at 6:50 (with time to spare). So never let me complain about it, because deep down I wouldn't trade it for the world.

Maybe not the world, but it would take a lot.

-

I'd also like to make a small note. I'm still practicing meditation, so if anyone would like to give it a try, (and I highly recommend trying it) one of my favorite authors, blogger and spiritual heroes posted a instruction site about the proper way to practice Zazen (zen) meditation. Of course, you don't have to follow any teachings or align with any religion, but regular meditation can do a world of good. So try it out! and if you have any questions or you're more curious about it, leave me a comment or e-mail.

Also, points to Brad Warner for using the Suicide Girls. :D

-

And what else is funny, there is a practice of walking zazen, combining the mediation you do, with simply walking around where it is you normally meditate. However, I don't see any appeal to it. Despite it being a combination of two of my favorite things, too much of a good thing just isn't right.

Admin's Update
Keeping You Posted

I updated my about me section, which I'm absolutely in love with. It's taken me weeks to crank something about, because I seemed to stumble upon a writer's block that I couldn't break. So all three sections are completed. (no more lame "coming soon" shit) I also added a subscription page. It's not that exciting, considering you only should need to visit it once-but it gives a brief description of RSS, as well as the ability to subscribe via email-if you're into that kind of thing.

-

Awesome, it's good to get some thoughts down.

Have a good day. Be well.

Sich selbst lieben und beobachten

Die Essenz, die in jeder Meditationstechnik zu finden ist, hat Buddha im Dhammapada formuliert:

Love yourself and watch -
today, tomorrow, always.

Die Methode ist so einfach und könnte in jedem Moment praktiziert werden, wären wir nicht weit davon entfernt, uns zu lieben oder unvoreingenommen und wachsam wahrzunehmen. Über Jahrhunderte hinweg haben sich unzählige Meister aller Traditionen ihrer Schüler erbarmt und alle Arten von Techniken entwickelt, die ihnen den Weg erleichtern sollen. Im Folgenden eine nicht repräsentative Auswahl ...

Traditionelle Meditationstechniken

Zazen
Vipassana Meditation
Mantras rezitieren

Zazen wird in der japanischen Tradition des Zen (einer Abspaltung des Buddhismus) praktiziert, Vipassana und Mantras im Buddhismus und im Hinduismus. Allen diesen Techniken ist gemein, dass sie weitgehend ohne körperliche Bewegung sind und strenge Regeln auferlegen, die sich über einen längeren Lebenszeitraum hinziehen.

• Zazen ist eine sehr disziplinierte Methode, bei der bewegungslos, wachsam in einer bestimmten Körperhaltung gesessen wird. Zazen ist das richtige für Menschen, die Strukturen und Disziplin lieben.
Ein praktizierender Mönch erklärt die Technik von Zazen

• Die Meditationsmethode der Vipassana Meditation dreht sich um den Atem. Ähnlich wie im Zazen wird die traditionelle Meditation der Vipassana mit einem Ehrenkodex verbunden, als Hilfe, sich nicht im gewohnten Denken zu verlieren. Wenn einmal in der Tiefe verstanden ist, was Wahrnehmen und Beobachten bedeutet, dann ist die Vipassana Meditation überall und immer zu praktizieren.
Short Introduction to Vipassana Meditation

• Viele Mantra-Meditationstechniken beruhen auf traditionellen hinduistischen Lehren. Die Gefahr dieser Methoden ist die Einschläferung des Verstandes durch ständige Wiederholung, Wachsamkeit ist dabei nur schwer aufrecht zu halten. Ein Beispiel von praktizierter Mantra Meditation:
Mantra - Om Mani Padme Hum

Traditionelle aktive Meditationsmethoden

Tanz der Derwische (Whirling)
Gurdjieffs Heilige Tänze
112 Book of Secrets Meditationen

Wie schon oben erwähnt, gibt es soviele Meditationstechniken, wie es Meister gibt und gegeben hat. Es ist mir unmöglich, einen kompletten Überblick zu geben. Deshalb hier nur eine minimale Auswahl an Methoden, die ich selbst als besonders wohltuend empfunden habe.

• Aus der arabischen Sufi Tradition kommt der Tanz der Derwische. Die Schüler drehen sich hingebungsvoll um ihre eigene Achse, sie lösen sich in der Liebe auf und sinken in den Raum der Wachsamkeit.
Whirling Dervishes
Auch heute noch wird der Tanz der Derwische praktiziert, in moderner Form im Osho International Meditation Resort. Videha, Lehrer der "Sufi Whirling Meditation" im Osho Resort, erklärt in dem folgenden Videoclip: "Die Essenz der Methode ist zu dem unbeweglichem Zentrum in der Mitte der Bewegung zu gelangen, dem Raum von bewusster Wahrnehmung..."
The Touch of the Divine

• Gurdjieffs Heilige Tänze sind eine Meditationsmethode, die ebenfalls aus alter Tradition stammen. Ein Ausschnitt aus dem Film über Gurdjeffs Suche:
"Meetings with Remarkable Men". Der Abt des Klosters erklärt, die Schüler bewegen sich ohne Unterbrechung durch ihren Körper. Die ganzen Automatismen werden aufgelöst und zurück bleibt liebevolle Wahrnehmung.
Eine westliche Demonstration "Ho Ya" im Osho Resort

Auch die Gurdjeff Tänze werden heute noch praktiziert, zum Beispiel auf Korfu.

• Die 112 Meditationstechniken aus dem tantrischen Buch der Geheimnisse arbeiten mit Wahrnehmung auf vielen Ebenen. Ein paar Beispiele:

Die Kunst des Zuhörens
Mitten im größten Verlangen wende dich ab
Fühle mit jedem Lebewesen
Balsam auf Beziehungswunden

Zeitgemäße aktive Meditationsmethoden

OSHO Dynamische Meditation
OSHO Kundalini Meditation
OSHO Mystic Rose Meditation

Der moderne, reizüberflutete, psychisch angespannte Mensch braucht aktive Meditationstechniken, um liebevoll wahrnehmen zu können. Er ist so voll mit Eindrücken und psychischen Belastungen, dass es ihm schwerfällt, sich dem Raum der Wahrnehmung hinzugeben. Die Osho Meditationstechniken beginnen alle mit körperlich aktiven Phasen und dann erst folgt stilles Nichts-Tun. Der Körper und der Verstand werden zunächst erschöpft, damit Hingabe und Loslassen danach relativ einfach passieren können.

OSHO Dynamische Meditation
OSHO Kundalini Meditation
OSHO Mystic Rose Meditation 1. Teil
Mehr über den 3-wöchigen Prozess

Es gäbe noch so viel mehr über Meditationstechniken zu sagen, vielleicht mache ich mal wieder einen Noseletter, bei dem ich auf Vor- und Nachteile einzelner Techniken eingehen werde. Ich kann nur empfehlen, mit allen möglichen Techniken zu experimentieren. Eine Methode auswählen und sie am besten ein paar Wochen lang ausprobieren, tief in die Technik eindringen und wenn sie nicht beglückt, dann zur nächsten weitergehen. Solange, bis Buddhas letztendliche Meditationsübung zum Lebensalltag geworden ist, 24 Stunden lang:

Liebe dich selbst und beobachte

Viel Spaß beim Experimentieren
wünscht

Samarpan

PS: Der Webdesigner von FindYourNose.com stellt sich vor
PPS: Welche Meditationstechnik passt zu mir?

Den wöchentlichen Noseletter hier bestellen!

Die Sekunden Meditation von FindYourNose.com

Stille, heitere Artikel im Zen Shop

Tune into an infinite source of wisdom that is within yourself by listening to this 8 minute guided meditation.

Related articles by Zemanta

• What Are The Advantages Of Meditation?
• Meditation Tips for Mind Relaxation
• Relax the Body to Free the Mind in Ayurvedasbeautycare
• Kay Goldstein: Inviting Health: Using Our Minds to Set the Stage for Well-Being (Part One)
• How Can I Learn How To Meditate ?
• Cognitive Neuroscience of Mindfulness Meditation
• The Benefits Of Mindfulness Meditations
• How Benefitial Are Meditation Techniques?
• Stress less with Meditation Timer for the iPhone
• The closest thing to Jedi mind tricks

Some time later, I felt inclined to sit with a group.  That I did a couple of times.

By myself I sat often.

This millenium, I have been living in a new location.  I visited a new Order and restarted the process.  That time there was a group meeting and then a group sitting.  I have attended dokusan there a couple of times.  I choose to contribute and not claim a tax rebate.

A point to make is that the journey as a student to a sensei does not commence until there has been a formal and obvious, explicit recognition of respect and the entering of a relationship between student and sensei.  This transition is not to be taken lightly, and requires that both the teacher and student are well informed as to each other's character and personality.

The interaction from the sensei must be beyond absolute perfection.  Perfection is not some static ararngement of affairs.  Perfection is not a single thing.  There can be a moment in time, or a duration, or an area, or the twirl of a flower, that in itself is perfect.

The relationship is orders apart from the relationships at an educational institution, which are typified by politics over nothing which sometimes spills into the realms of the qualification-seeking students.

Not all masters are sensei.  There are no zen masters with malintent.

Meditation Practice

I am concerned that there are lineages of meditation practice, both static and dynamic, that urge the practitioner to perform such acts as surrendering themselves, or focusing on sounds, or visualising some token.  That is dangerous.  Holes in the mental barrier can be left.  While not an approved sensei, I would urge people to initially do nothing but focus.  Once a sufficient level of proficiency has been reached, then perhaps one could see what it would feel like to surrender, not to any external force, merely to experience the experience of letting go.  The body remains, the heart beats, the lungs rise and fall, nothing has changed.

There are dangers in mantric practices, both visual and in voce mentis.  A repeated pattern can be hooked into and a false pattern can cause inconsistencies – a reason for sensei and lineages.

While somewhat of a digression, it should be noted that not all brains have the same structure.  So one pattern in one brain may not be sound in another – a reason against rote memorisation.

If one were interested in discovering more, I have read Three Pillars of Zen, a westerners viewpoint.  But as they say, zen is doing.